msjjostrom

Nu har jag varit inne och stirrat på den här vita tomma rutan ett antal gånger och har nu äntligen bestämt mig för att skriva ett sådant här inlägg, skönast så.

Ni vet då när man var liten, gick på lågstadiumet, var tillsammans med olika killar varje vecka och skröt om att man hade den coolaste brosan?
Då när man kunde äta ett äpple tillsammans med någon som inte såg ut som en hollywood stjärna och liksom nöja sig med det?
Då när man slapp gå upp en timma tidigare än vanligt bara för att göra sig någorlunda fin och kunna gå till skolan? 
Då man såg ut som den man skapades till och folk runt omkring accepterade det och oroade sig aldrig för vad andra skulle tycka?

Om man skulle få chansen, den där enorma chansen som man aldrig kommer kunna få, att få leva runt de åren en gång till så skulle jag ta den, utan tvivel.

Sen är det de där med kärlek ..
Varför var det aldrig svårt när man var liten? Jo för att man såg personen för den han/hon var och inte ifrån huvudet och neråt.
Vad spelar det för roll hur vi ser ut?
Det hade inte spelat någon roll om inte alla killar hade fokuserat på utseendet istället för den glasklara, vackra, omtänksamma insidan som de flesta tjejer faktiskt har.

Ibland undrar man hur världen kommer se ut om ett par år !?
Idag sminkar sig tjejer som går i 3.an. De festar, strular runt med varenda kille och är ute sent om nätterna. Vad är det för liv egentligen? Varför vara liten om man ska bete sig som en tonåring redan vid barnsben?
Det var knappt så att vi bar smink i 6.an, men vi var lika lyckliga iallafall. Om inte betydligt lyckligare.

Ibland förstår liksom inte min hjärna hur snabbt världen utvecklats.

Take Care
/ m's

bild i repris.